Han känner sig ofta som en sån där liten obebodd och öde ö i Skärgården som folk är nyfikna på men som de ändå väljer att bara åka förbi och se på håll. Men det gör honom ingenting. Han är sin egen och har aldrig brytt sig så värst om vad folk tänker och tycker om honom.
Minnena från barndomen är rätt vaga, men han har fått berättat för sig av sin äldre syster och sin mamma att han oftast höll sig för sig själv och inte var så intresserad av att interagera med andra barn.
Så hade det fortsatt även upp i tonåren och senare i vuxenlivet. Han hade inte varit mobbad eller så, nä, det mindes han det inte som. Lite egen och ensamvarg absolut, men inte utfryst. Han har alltid tänkt att han helt enkelt inte är lagd åt att umgås med andra människor och gillar att mest hålla sig för sig själv.
”Ja men då blir det hela tvåhundrasextiotvå kronor för dig idag då!” säger den glada kassörskan på ICA där han alltid handlar sin mat.
Han stör sig på hennes läspande uttal och över att hon alltid ska vara så käck. Varför kan hon inte bara ta betalt och vara tyst?
Ibland blir han förbannad på sig själv när tankarna skenar iväg över sådana småsaker, det är inte hans grej att bli upprörd över triviala problem som att folk särskriver på Facebook eller något annat helt obetydligt. Men även en sol har sina fläckar brukar han tänka och småle för sig själv.
När han kommer ut från affären börjar han promenera sin vanliga väg hemåt. Han funderar på om han verkligen fått med sig alla ingredienser till kvällens middag som är oxrullader med gräddsås och potatis, en rätt som han älskade som barn men som han aldrig lyckas få lika god som när hans kära mor gjorde den på 70-talet.
Precis när han ställer sig för att titta ner i påsen och dubbelkolla om han har fått med sig det viktigaste av allt – svartvinbärsgelén, blir han avbruten.
”Ursäkta mig” säger en kvinna som bryter på något han uppfattar som spanska eller möjligen portugisiska. ”Ja?” svarar han kort då han avskyr att prata med främmande människor. ”Jo jag undrar om du vet var den här adressen är?” säger kvinnan och håller upp ett papper med en nerskriven adress på.
Han blir stressad och känner hur svetten började pärla sig i pannan. ”Den där gatan har jag aldrig hört talas om” säger han och börjar nervöst se sig om efter en flyktväg. Kvinnan håller kvar blicken och fortsätter ”Ahhh, du förstår, min telefon har slut på batteri så jag kan inte se var gatan ligger i Google Maps annars hade jag såklart kollat där….”.
Det är något med hennes röst som gör att han inte avslutar samtalet på en gång. ”Vi kan kolla i min telefon” säger han och tar upp sin Iphone.
I samma sekund som han säger den meningen ångrar han sig, men kvinnan skiner upp som en sol och bokstaverar gatan samtidigt som han skriver in adressen med sina fumliga fingrar. Han känner sig skakig och nervös och det tar lite tid för honom att skriva.
”Adressen verkar inte finnas, är du säkert på att det är rätt?”
Kvinnan skrattar till och säger att hon säkert stavat fel på sin lapp.
”Hahaha, det här är så typiskt mig! Får jag låna din telefon och googla företaget jag ska till?”
Han frågar inte varför utan räcker över telefonen.
När kvinnan står och kollar i hans telefon ser han att hon har en liten tatuering längst ner på ankeln. ”Vad betyder det där?” frågar han och pekar ner mot kvinnans ben. Hon tittar snabbt upp. ”Äsch, den där tatueringen gjorde jag i Madrid när jag var ung. Det är ett kinesiskt tecken som skulle betyda lycka men när jag pratade med en gammal kollega som kan sånt där berättade han att det tecknet betyder orm på kinesiska!”.
Kvinnan skrattar högt och virrar på huvudet åt sig själv. ”Har du inte gjort något dumt i din ungdom?” frågar hon samtidigt som hon fortsätter kolla i telefonen. ”Nej det tror jag inte” säger han och ångrar sig över att han börjat fråga frågor.”Jooo kom igen, klart du har gjort något du ångrar?”
Han börjar tänka på sitt liv men kommer inte på ett enda snedsteg eller att han skulle gjort något dumt. Kanske den där gången då han sa åt sin kusin att han kanske borde uppsöka en läkare för sin fruktansvärda acne och hans kusin blev skitsur. Men det där sa han ju bara för att vara snäll?
”Nä, jag har inte gjort något jag ångrar.”
Kvinnan skrattar samtidigt som hon lägger telefonen i hans hand.
”Ingenting?! Nu skojar du med mig?”
Deras blickar möts men han säger ingenting.
”Tack så hemskt mycket för lånet av telefonen, nu måste jag skynda mig annars blir jag sen till mitt möte.”
”Och du, tack igen för hjälpen! Jag frågade faktiskt tre personer innan du gick förbi men ingen ville hjälpa mig…du vet, idag tror väl folk att man ska råna dem bara för att man frågar om hjälp…”
Han försöker stoppa sig själv från att le men mungiporna vägrar gå neråt. ”Det var så lite, hoppas du hinner till ditt möte.”
Han tittar på henne när hon går uppför gatan. Det känns nästan som om hans ben är gjorda av cement för han kan inte röra sig. Han bara står där och tittar efter henne.
Precis när han ska börja gå hemåt kommer han på att titta ned i sin matkasse igen. Och mycket riktigt, han har glömt svartvinbärsgelén.
Han vänder om och går tillbaka mot mataffären. På vägen tar han upp telefonen för att stänga ner Google. Han ser att kvinnan sökt på adressen till Anonyma Narkomaner.
Precis i den sekunden kan han svara på vad han ångrar i sitt liv. Och när han tio minuter senare står i kassan och ska betala för sin svartvinbärsgelé önskar han den käcka kvinnan på ICA en fortsatt trevlig dag. Hon ler stort och utbrister glatt ”Det önskar jag dig med!”
